Reklamkanalerna efterlängtade harakiri

21 February 2011

I en sista frenetisk spurt innan man tappar kontrollen över radiolyssnare och TV-tittare pumpar reklamkanalerna in så mycket reklam att det svider i ögon och öron. Efter ett par timmar med TV400 i går kväll och ett frustrerat reklamkanalsväxlande i bilen under morgonen känns det som att reklamkanalernas harakiri inte kunde komma snabbt nog.

Jag hade nöjet att få vara med när Stuart Ward körde sin underbara närradiokanal FMAK i början av 1980-talet. Det var nytt, fräscht och innovativt och när Stuart lekte med sina ljudeffekter, jinglar och intervjuade spännande unga artister var det himmelriket. Men det jag och mina närradioengagerade vänner längtade efter var riktig reklamradio.

Idag är reklamradion en smärtsam upplevelse. Radiopratare av samma kaliber som närradion i sina sämsta stunder och samma hits om och om igen – till den grad att man får ständiga déjà vu-upplevelser när man under en eftermiddag får höra samma låt för tredje gången. Vill man ha bra radio idag är man hänvisad till Sveriges Radio. Spännande musik, roliga pratare och fräscha vinklar hittar man på till exempel SR Metropol och andra kanaler där man inte lever i ständig skräck för att inte ha spelat Lady Gaga minst 15 gånger per dag.

Det samma gäller reklam-TV. Allt fler bekanta väljer webb-TV och att ladda ner avsnitt och filmer för att kunna njuta av upplevelsen. I reklamkanalerna smetas innehållet ut genom att pumpa in reklam, repetition, på- och avannonseringar och annat för att sälja så mycket schampo som möjligt.

Med Spotify och Voddler behöver vi dock inte längre låta oss tvångsmatas av reklamradio- och TV. Vi som har råd kan köpa oss fria från reklambombardemanget. Med sociala medier är det inte heller så mycket de som publicerar informationen som står i fokus utan de som väljer, vrakar och rekommenderar den till sina vänner.

I sammanhanget blir det också intressant att titta på webbplatser som Aftonbladet.se, SvD.se och idg.se där sidorna blir allt mer fulla av reklam och sponsrat material som smygs in mer eller mindre öppet. För oss inom PR-branschen är det givetvis inte någon hemlighet att mycket av uppslagen till tidningarnas artiklar kommer från företag och organisationer, men idag förstår en del tidningar att ta betalt för att publicera ”låtsasartiklar” istället för att ge bort dem ”gratis”. Steget är nu inte långt till helt sponsrat innehåll och ”Upproret i Egypten – presenteras av Nisses Mekaniska”.

Samtidigt törstar kunderna efter en meningsfull relation med sin leverantör. Jag pratar ofta med företag som försöker hantera kundernas behov av att fråga, klaga och diskutera över Twitter och andra sociala kanaler. Många företag ser det som ett problem, i stället för en möjlighet. Man talar om hur mycket dyrare det är att hantera varje ärende via till exempel Twitter i stället för över telefon.

Men vänd på resonemanget. Jag tror att de flesta med mig är oändligt trötta på reklamtjatet. I tidningar kan vi åtminstone ignorera, men i våra lurar och från våra platt-TV dånar hjärndöd reklam in och förstör njutningen. Varför vara en del av detta, varför inte investera resurserna i en god och lönsam kundrelation istället? Och låt kanalerna begå sina harakiri i ensamhet.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Mixx
  • Google Bookmarks

Leave a Reply